Marint försvar. Hösten 1982. Stockholms södra skärgård. Del 1.

Han blev inkallad för veckoändan och hans förman väntade på honom vid bryggan i det lilla kustsamhället. Det var inte precis så att de slängde käft. Han kände honom som mindre talför än de flesta. En nick räckte bra, även om förmannen uppdaterade honom om situationen något senare. Folk som besökte ön krävde lite extra uppbackning beroende på det gällande läget. Faret var mycket brett här där fjärden utvidgade sig till ett hav och överfarten var tolv kilometer. I dessa vatten är det inte lätt att fiska ubåt, tänkte han. Två stycken militärgröna Boeing 107 Vertol-helikoptrar, även kallade banan helikoptrar, hovrade ändå över de grundare vattnen i närheten av deras ö, med sonaren i en vajer. De försvarade Kungariket Sverige. 

Det var en aluminiumbåt. Naturligt korrosionsskyddad invändigt och blålackad utvändigt. Den var byggs som en landstigningsbåt, man kunde bara lasta i och ur i fören, som hade en lucka som kunde sänkas till landgång. Farkosten kunde frakta mindre motorredskap. I aktern en heltäckande styrhytt. Vid styrbordsidans reling var en kran fäst. Den här båten var byggd vid ett varv längre ned längs kusten. De hade inte räknat på resonans eller hur hon skulle bete sig i hög sjö, för den delen. Det var en pina att gå med henne och det var drygt som en dag. Hon var mycket långsam. Hon kämpade sig fram. 

De var mörkskuggade konturer som rörde sig i vattenbrynet. Det såg ut som en mindre gummibåt, cirka tre meter, de drog upp den första biten av den sluttande berghällen, bevuxen med gråa lavar. I utrustningen var det få saker och förmodligen lätta, den största något slags automatvapen. Han kunde inte säga. Vapnen var anlagda, färdiga att avlossas. Man kunde ana en kortare kniv i bältet. Gummihandskar som kompletterade våtdräkten. Allt svart. Längre bort anslöt ytterligare ett sällskap. Snorklarna bröt ytan, de var fem. Huvuden höjde sig, de reste sig, tillsammans med de relativt stora slangarna fästa till munstycken. De tog också ut dessa direkt efter att de brutit ytan. Runt halsen en automatiskt uppblåsbar räddningssele. Ett par mindre cyklopögon rörde sig åt sidan mot den plats där han gömt sig några meter bort. Han stelnade av rädsla för att bli upptäckt. Cyklopögonen vände sig framåt. Alla grodmän klev ur sina grodfötter och fäste dem i en rem som gick diagonalt från skuldra till höft. De bar båten upp till träden, som klättrade den övre delen av sluttningen, fick den att försvinna bakom en passande kant. Vinden låg på i hans riktning, men det enda han hörde var den ständiga vågbrytningen vid sandstranden nedanför hans bostad. Han kände en bränd doft från grillen. Tallen han stod bakom svajade till och släppte en kotte bredvid honom. Han flyttade sin fot utan att göra väsen av sig. Gruppen av grodmän hade förvunnit till sitt  uppdrag. Han tog ett steg åt höger från sitt skydd, skannade av stranden och klipporna. Sedan la han benen på ryggen för att tala med chefen. Mörkret skrämde honom när han tänkte på att han kunde få halsen avskuren. De bestämde att sova tillsammans, men fick inte mycket sömn den natten. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s