Marint försvar. Hösten 1982. Stockholms södra skärgård. Del 2.

På eget initiativ tog han paketmoppen till öns södra udde, där militärområdet började. Han slängde på ett par sopsäckar och två ”skittunnor” med lock, för att inte säckarna skulle flyga iväg. Det fanns ett dass där nere som han kunde se till. Städa och byta tunnor, men det var ju inte hans intresse där nere egentligen. Vägen var bra, som de brukade vara, där militären ”härskade”. Den började i ytterkant till det stora gröna fält som utgjorde campingplats. Det här var i oktober 1982 och de flesta av camparna hade flyttat till huvudstaden, som låg där solen gick ned. Om man ser från öns horisont, vill säga. De som stannade hela året, var där, lika laddade som han var. Resten av vägen gick genom skogen, var kurvig, men ändå mest raka stråk. Distanser med ogenomtränglig granskog, växlade med alsträckor. Efter fyra kilometer kom han ut över ett krön med motorn avslagen. Där var det bara tall runt honom. Solen var fortfarande i öster, det såg ut som en bra dag var i vardande. Vinden mötte honom med saltet, tången och drivveden på stenarna rundade av sand, grus och saltvatten genom åren som följt den senaste istiden för cirka tiotusen år sedan. De gav av sin vanliga doft, som nu var kryddad av lukten av nyfångad fisk. Det gjorde honom rädd, han tänkte också på kvällen innan, för han förstod vad det innebar. Han såg åt vänster. Mot grinden där militärområdet var. Två vakter med AK 4-or beredda, stod som ett par med varsin sektor på nittio grader att bevaka. Med början från pannan över kindben, haka och hals var de kamoflagemålade. Åtminstone någon som tar det här på allvar, tänkte han åter lite mer säker till mods. Han gjorde sina uppgifter vid dasset. Bytte en tunna, satte på locket och drog åt den sista gängan med en pinne han stuckit in i öglan på den stora skruven.

Slånbärsbusken bjöd upp till en smärtsam kamp på den enda väg där det gick att nå den sista utliggare på södra delen av ön. Klipporna var hala, lavar och mossor var mättade av vatten och plussade på faran. Han stannade innan de sista stupen för fallrisken. När han såg öarna längre ut, där minorna i minlinjen övervakades och firades av. Fiskmås och trut var lika intresserade av sprängfisken som havsörnen. Flytande sprängfisk var lätt för örnen att släpa iland, men att hålla undan mås mycket svårare. Framför allt måsen är mycket kvickare, medan örnen är trög, både i luften och på land. De drog fisken i land, men fick kämpa med måsen om den. Han såg sex stycken och var övertygad om att de hade avlossat minor i minlinjen någon gång tidigare den morgonen. I motsats till vad som sade i nyheterna senare.

Han arbetade fortfarande på ön på helgerna i oktober, början av november. Det var tre veckor senare de gjorde samma vända, där förmannen hämtade honom. Skillnaden var att de besökte den lokala krogen för att dricka en öl. Tjejen i baren nickade igenkännande åt oss. Att förfriska sig tog en och en halv timme och två öl till. Vi startade samma lidande, turen ut var. Vi hade ingen aning om hur minnesvärd den skulle vara.

När de nästan är framme ligger en grupp med småöar, de måste passera. Samma område Vertolhelikoprarna sonarat av tre veckor tidigare. Med deras bäring och fjärden bakom, såg de inget, men när de kom runt de två första öarna i gruppen, i nordostlig riktning, siktade de en hårresande syn. De sista av dagen solstrålar över land gjorde den fortfarande våta hällarna till en låg spegel. Och där låg den. U-båten han trott var så svår att fånga. Den var kamoflerad med ett nät, uppankrad nära berget, men ändå omöjlig att gömma från deras håll, i det ljuset.. Inte den plats han hade valt. Man kunde se grodmän i vattnet, nära aktern och det verkade som om de jobbade med rodret. Då kunde de inte höra hamrandet, men senare när de la till vid bryggan.

Från vad de kunde se och vad de kom överens om, så var det en NATO-ubåt. Det visade att både NATO och Warzawa-pakten korsade våra gränser för att öva ubåtskrigföring.. Att sovjeterna hade gjort det ända sedan första världskriget, var tidigare en militär hemlighet, men då redan allmänt känt. Även om de larmade marinen, kom ingen ut för att inspektera uppgifterna. Något som sa dem att marinen först försökte sänka NATO-ubåten, men sedan släppte ut den, precis som media rapporterade att Olof Palme hade beordrat. Desinformationen att det var en sovjetisk ubåt kom som vanligt från högsta befälet, ÖB.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s